Vad är min skuld i Johan Ståhl-affären? Kan inte låta bli att vara självkritisk nu när det visat sig att ”Ståhlmannen” haft ett avtal värt 10 miljoner kronor, eller 37 månadslöner.
Varför? Jo, från 2010 till dess vi såldes till Gota Media i november satt jag själv med i Sydsvenskans styrelse, på fackligt mandat för Journalistförbundet.
Visserligen bara som suppleant, vilket känns skönt idag. Ifall styrelsen nu får krav på sig är jag juridiskt sett utan ansvar. Moraliskt är det en annan sak.

Tidigare har jag alltid kritiserat styrelseproffs för att de inte vetat vad de varit med om att besluta. Har själv känt mig som bror duktig och suttit och lusläst ekonomiska rapporter, försökt ställa kritiska frågor och velat ha mer insyn. På ett fackligt mandat sitter man delvis på två stolar. Dels ska jag enligt aktiebolagslagen alltid verka för bolagets bästa. Dels ska jag ta tillvara medlemmarnas intressen och motsvara det förtroende som har getts mig. Det är inte självklart att detta är oförenligt, naturligtvis är det bra för medlemmarna om det går bra för bolaget. Om företaget har problem ligger det i bådas intresse att de löses.

Förutom att vara med om att diskutera och fatta strategiska beslut och leka spåkärring för att se in i framtiden, om vilka trender som kommer, vad som väntar runt hörnet och försöka gissa var vi kan tjäna pengar härnäst, handlar det också om att vara obekväm och ställa besvärliga frågor. Hur djupt man går tål alltid att diskuteras. Men troligen har jag varit för naiv. Då ser jag mig ändå som en erfaren reporter, van vid att hantera utsvamlande pratkvarnar, corporate bullshit och managementfloskler. Även om vi inte spelat floskelbingo på styrelsemötena, har det varit svårt att tränga igenom ordflödet och svadan hos en direktör med kulsprutemun.

Jag vet att vi har talat om Ståhls villkor någon enstaka gång, då han själv påtalade att han inte hade någon bonus. Så lätt är det att bli duperad. Naturligtvis borde man ha krävt alla papper på bordet och gått igenom avtalet. Mitt försvar är att avtalet gjordes långt innan jag kom in i styrelsen, och att det var en sak mellan ägarna (Bonniers) och vd-n. Inte ens den andra ägarparten i Sydsvenskan på den tiden, Stiftelsen Kristianstadspress, verkar ha haft stor kunskap om avtalet. Åtminstone har de hållit sig ur debatten och deras ordförande, riksdagsmannen Christer Nylander, hänvisar till affärssekretess.

Däremot fanns det en klar och tydlig vd-instruktion. Den talar om till vilket belopp en vd själv får fatta beslut och investeringar. Den innehöll också sådana självklarheter som brukar finnas med, exempelvis att en person i ledningen eller styrelsen inte får göra affärer för företagets räkning med annat företag denne har intressen i.

På styrelsemöten ställs kontrollfrågor till vd som redovisar de senaste händelserna. Men det blir svårt att veta exakt allt som hänt i bolaget, särskilt om en vd mörkar för styrelsen. Enligt nya ordföranden Gunilla Herlitz är det precis vad som hänt i Ståhl-fallet.
Nye vd:n Lars Dahmén har hittat märkligheter och de två har kopplat in juridisk expertis som gått igenom händelserna. Nu följer jag händelserna på håll – och exakt vad som hänt lär bli svårt att utreda. Förhoppningsvis kan någon av mina duktiga kollegor på Sydsvenskan följa upp det. En hedervärd handling i det här sammanhanget är att Sydis chefredaktör Daniel Sandström avsagt sig ledningen för just bevakningen om Ståhlaffären.

Mindre hedervärt är alla mediechefer som hukar, vägrar svara på journalisternas frågor och säger ”inga kommentarer”. Medierna lever på att granska, bevaka och ställa obekväma frågor. Vi kräver svar av andra. Då är det också viktigt att våra chefer föregår med gott exempel och själva ställer upp och svarar.

Och jag har lärt mig hur lätt det är att sitta med i en styrelse och inte ha fullständig koll på verksamheten.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg