Nej, det handlar inte om att du lättare förlorar i Wordfeud när du sitter på bussen. Men ingen kan väl ha missat att Skånetrafiken lagt om busslinjerna och tiderna nu i december.

Skulle inte förvåna mig om de tappar massor av resenärer. För med deras system nu lönar det sig faktiskt att ta bilen istället för bussen till jobbet. Åtminstone från Åhus.

Hur det hänger ihop? Häng med, ska jag förklara.
En normal bilresa dörr till dörr med bil tar 20 minuter. Det blir 40 minuter per dag.

Med Skånetrafikens nya tider har flera bussar försvunnit på morgnarna. Och med tanke på deras förseningar kan man inte vara säker på att komma fram i tid (tro mig, jag har försökt) ens om man tar bussen en halvtimme före jobbet startar. Innebär att man måste ta den tidigare, den som går 47 minuter innan man börjar. Lägg till det cirka fem minuter (snällt räknat) för att ta sig till bussen. Tur och retur blir det 106 minuter per dag i restid.

På en enda dag tappar man således 66 minuter jämfört med att ta bilen.

Lägg nu inkomsten till detta. Snittlönen i Sverige 2010 var 28 400 i månaden, före skatt. Det blir ungefär 124,25 kronor i timmen efter skatt.
Hade du jobbat den här tiden istället för att sitta på bussen, hade du därmed tjänat in 2 732,4o kronor.

Nu kostar ju bilen en del att köra. Vi utgår från den statliga milersättningen, på 18,5 kronor milen. Det blir 74 kronor per dag. En månad (20 arbetsdagar) motsvara alltså 1 480 kronor. Plus parkering, som blir ytterligare 400 (20 dagar med en 20-kronorsbiljett på någon av de stora p-platserna i Kristianstad).

Det kan tyckas vara dyrt mot månadskortet på 580 kronor. Inte lika mycket dyrare om du köper enkelbiljetter, som kostar 30 spänn per resväg (1 200 kr/månad, 960 med jojokort med reskassa). Men då glömmer du att räkna med tiden du kunde jobba och tjäna pengar. Lägg på minst 580 kronor på dina 2 732,4, och du har förlorat 3312,4 kronor. Jämför det med bilkostnaden (1 880) och du förlorar alltså 1 432 kronor i månaden på att ta bussen.

Men det förutsätter förstås att du kan och får jobba motsvarande tid.

Annars får du väl sitta på bussen, precis som undertecknad, och försöka hitta på något annat att göra med all spilltid. Spela Wordfeud, exempelvis. Där heter jag Calijo. Utmana mig gärna!

Vad är min skuld i Johan Ståhl-affären? Kan inte låta bli att vara självkritisk nu när det visat sig att ”Ståhlmannen” haft ett avtal värt 10 miljoner kronor, eller 37 månadslöner.
Varför? Jo, från 2010 till dess vi såldes till Gota Media i november satt jag själv med i Sydsvenskans styrelse, på fackligt mandat för Journalistförbundet.
Visserligen bara som suppleant, vilket känns skönt idag. Ifall styrelsen nu får krav på sig är jag juridiskt sett utan ansvar. Moraliskt är det en annan sak.

Tidigare har jag alltid kritiserat styrelseproffs för att de inte vetat vad de varit med om att besluta. Har själv känt mig som bror duktig och suttit och lusläst ekonomiska rapporter, försökt ställa kritiska frågor och velat ha mer insyn. På ett fackligt mandat sitter man delvis på två stolar. Dels ska jag enligt aktiebolagslagen alltid verka för bolagets bästa. Dels ska jag ta tillvara medlemmarnas intressen och motsvara det förtroende som har getts mig. Det är inte självklart att detta är oförenligt, naturligtvis är det bra för medlemmarna om det går bra för bolaget. Om företaget har problem ligger det i bådas intresse att de löses.

Förutom att vara med om att diskutera och fatta strategiska beslut och leka spåkärring för att se in i framtiden, om vilka trender som kommer, vad som väntar runt hörnet och försöka gissa var vi kan tjäna pengar härnäst, handlar det också om att vara obekväm och ställa besvärliga frågor. Hur djupt man går tål alltid att diskuteras. Men troligen har jag varit för naiv. Då ser jag mig ändå som en erfaren reporter, van vid att hantera utsvamlande pratkvarnar, corporate bullshit och managementfloskler. Även om vi inte spelat floskelbingo på styrelsemötena, har det varit svårt att tränga igenom ordflödet och svadan hos en direktör med kulsprutemun.

Jag vet att vi har talat om Ståhls villkor någon enstaka gång, då han själv påtalade att han inte hade någon bonus. Så lätt är det att bli duperad. Naturligtvis borde man ha krävt alla papper på bordet och gått igenom avtalet. Mitt försvar är att avtalet gjordes långt innan jag kom in i styrelsen, och att det var en sak mellan ägarna (Bonniers) och vd-n. Inte ens den andra ägarparten i Sydsvenskan på den tiden, Stiftelsen Kristianstadspress, verkar ha haft stor kunskap om avtalet. Åtminstone har de hållit sig ur debatten och deras ordförande, riksdagsmannen Christer Nylander, hänvisar till affärssekretess.

Däremot fanns det en klar och tydlig vd-instruktion. Den talar om till vilket belopp en vd själv får fatta beslut och investeringar. Den innehöll också sådana självklarheter som brukar finnas med, exempelvis att en person i ledningen eller styrelsen inte får göra affärer för företagets räkning med annat företag denne har intressen i.

På styrelsemöten ställs kontrollfrågor till vd som redovisar de senaste händelserna. Men det blir svårt att veta exakt allt som hänt i bolaget, särskilt om en vd mörkar för styrelsen. Enligt nya ordföranden Gunilla Herlitz är det precis vad som hänt i Ståhl-fallet.
Nye vd:n Lars Dahmén har hittat märkligheter och de två har kopplat in juridisk expertis som gått igenom händelserna. Nu följer jag händelserna på håll – och exakt vad som hänt lär bli svårt att utreda. Förhoppningsvis kan någon av mina duktiga kollegor på Sydsvenskan följa upp det. En hedervärd handling i det här sammanhanget är att Sydis chefredaktör Daniel Sandström avsagt sig ledningen för just bevakningen om Ståhlaffären.

Mindre hedervärt är alla mediechefer som hukar, vägrar svara på journalisternas frågor och säger ”inga kommentarer”. Medierna lever på att granska, bevaka och ställa obekväma frågor. Vi kräver svar av andra. Då är det också viktigt att våra chefer föregår med gott exempel och själva ställer upp och svarar.

Och jag har lärt mig hur lätt det är att sitta med i en styrelse och inte ha fullständig koll på verksamheten.