Det är inte bara ”rekryterare” till ABK som är tveksamma till mödrar i en ledande befattning. Även bland högt uppsatta politiker verkar tongångarna som hämtade från 1950-talet, att döma av debatten om Birgitta Ohlsson.

Som ni kanske minns uttalade det kommunala bostadsbolagets ordförande förra veckan att en pendlande småbarnsmamma inte kunde bli aktuell som vd för bolaget. Här finns artikeln. Den fick en uppföljare dagen efter, här.

Som parantes kan nämnas att flera utomstående frågade mig dagen efter om det verkligen var sant att ordföranden sagt så. Vad ska man svara? ”Nej, jag tyckte det var för få insändare och kommentarer i tidningen så jag livade upp citatet för att starta en folkstorm”.
Hade jag haft så mycket fantasi att jag kunnat hitta på ett sådant citat hade jag blivit författare på heltid istället, skrivit böcker åt Piratenförlaget eller Bonniers och blivit miljonär…

Jag satt själv och gnuggade mig i öronen när ordföranden sa det han sa. Hörde jag rätt? Givetvis avfyrade jag reflexmässigt en kontrollfråga och undrade om det innebar att mammor inte kan bli vd för ABK.
–Nej, inte om de ska pendla och har små barn hemma, blev svaret. (Som inte fick plats i artikeln i tidningen.)

Kommentarerna på artikeln lät inte vänta på sig. De flesta handlade om att 50-talet ville ha tillbaka sitt årtionde. En och annan gav honom rätt och ville att mammorna skulle stå bundna vid spisen, ”för barnets bästa”.
I min naiva världsbild trodde jag att det var för att det här är Kristianstad. Även om jag gillar staden, så kan den ibland lida av småstadens inskränkthet och gamla värderingar, särskilt könsroller, har lätt för att bita sig fast.

Det är väl därför jag blir så förvånad över debatten om Birgitta Ohlsson nu. Nej, jag känner henne inte, kan för lite om henne och delar nog heller inte hennes politiska uppfattning. Vet bara att hon gjort ett par bra saker, som att stå för det hon tycker är rätt och våga rösta emot partilinjen i FRA-frågan. Civilkurage, som vi har alldeles för lite av i det här landet.

Men hur i helsefyr kan ett väntat barn vara ett hinder mot hennes utnämning? Och hur kan andra kvinnor ha mage (rätt ord i det här läget?) att synpunkter på Ohlssons jobb och mage? Mest skrämmande är kanske debattartikeln från Eva Sterberg, hon som startade Kvinnor Kan-mässorna. (Vilka för övrigt också var väldigt märkliga. Vad är det för konstigt med att kvinnor kan? Det är väl självklart. Gör man en mässa med det temat – jo, jag var med på 80-talet – så blir det som om man påstår att det är något väldigt märkvärdigt att en kvinna kan, när det egentligen är något självklart.)

Hos vår systertidning Ystads Allehanda har Ola Tedin ett tänkvärt inlägg.

Bloggsfären kryllar som vanligt av inlägg och själv konstaterar jag, född på 60-talet, att det verkar som om samma debatt jag hörde som liten nu håller på att komma tillbaka. Kan en mamma…? För att travestera Obama:
Yes she can.

Följ gärna kommentarer via RSS 2.0
Skriv en kommentar, eller använd trackback från din egen blogg