Publicerad den 4 maj 2012 klockan 17:18 av Clifford Johansen
Dax att vara superopedagogisk och tala om vad man i n t e ska göra i ett pressmeddelande!
Ni förstår, en vanlig dag på jobbet kan även en lokaltidningsredaktion få in flera hundra olika pressmeddelanden. De kommer från allt från lokala hantverkare som vill tala om att de sänkt (eller höjt) priserna, till multinationella bolag som presenterar sin senaste årsredovisning.
Däremellan kommer alla mer eller mindre vansinniga produktlanseringar, spammejl, Nigeriabrev och en och annan uppfinnare som åter påstår sig ha uppfunnit en evighetsmaskin – men som inte vill visa några som helst bevis för det.
För att komma igenom i den här massan, och för att få uppmärksamhet om man nu verkligen har något viktigt att delge, är det bra om man vet några principer för hur ett pressmeddelande bör byggas upp.
Som journalist kan ju jag inte tipsa företag om hur de ska göra pressmeddelanden som fångar vår uppmärksamhet. Jag tror inte på att sitta på dubbla stolar. Däremot kan jag påtala några vanliga fel som väldigt många gör, fel som skapar frustration hos mottagaren och som avsändare kanske inte tänker på.
Så häng med i listan över några ”don’ts” i ett pressmeddelande!
1: Skriv långt. Gärna osammanhängande, och använd alla företagets interna facktermer så ingen utanför bolagssfären har en aning om vad som avses. Försök gärna komplicera meddelandet så mycket som möjligt, så inte ens en litteraturvetare förstår det, och ha med minst tio A4-sidor med oväsentlig information som ingen begriper sig på.
2. Håll det hela på ett abstrakt plan. Inget konkret, inget att ta på, men det går utmärkt att spela floskelbingo med innehållet. Ju fler superlativ desto bättre!
3. Var otydlig med avsändaren.
4. Ha gärna med kontaktpersoner som inte har en aning om att just de har utsetts till kontaktpersoner. Helst ska dessa också ha gått för dagen eller vara på semester när pressmeddelandet skickas ut, för att nå maximal frustration och förvirring. Det gör heller inget om några siffror i deras telefonnummer eller bokstäver i mejladresserna kastas om.
5. Skicka ut meddelandet så sent som möjligt. De flesta redaktioner planerar en tidning ganska tidigt, och på kvällen jobbar inte lika många personer som på dagtid. Genom att skicka ut det sent garanterar man minskad risk för uppmärksamhet eller att någon hinner ta tag i det. Alternativt blir det på sin höjd en notis, för att grejen”måste med” men ingen hinner göra den och det finns ingen plats över.
6. Förutsätt att alla vill veta allt om just din senaste produkt och att det är tidnings skyldighet att skriva om dina varor. Annonser? Bah, de är till för andra. Du ska givetvis ha en gräddplats in bland redaktionell text, för att… för att… för att DU vill ha det så.
7. Undvik att presentera själva nyheten. Göm den gärna på ett sätt så ingen förstår vad som är grejen. Ska ert företag göra nedskärningar, koncentrera er på att skriva att ni ”satsar för framtiden” och så vidare. Redaktörer gillar att bli lurade och idiotförklarade.
8. Undvik allt som kan förklara när, var, hur, eller vilka tider, datum eller platser som kan vara intressanta.
9. Om ni har ett litet företag i Jukkasjärvi, och just har lanserat er där, skicka gärna ut pressmeddelande om det till alla tidningar i hela Sverige. Det är säkert intressant även för läsarna i Tjörnarp.
10. Se till att utelämna alla andra kontaktuppgifter. All information ska helst gå via en pressekreterare som är omöjlig att få tag i, och som inte vet ett dyft mer än det som står i pressmeddelandet.
11. Bifoga gärna bilder och diagram som ingen fattar vad de föreställer. Ju mer konstnärligt, desto bättre! Eller också en bild tagen av desinformatören (som saknar allt vad fotokunskap heter) med dennes gamla mobiltelefon med låg upplösning.
12. Alla bilagor ska gärna vara i okänt format som är omöjliga att öppna hos mottagarna, och gärna på runt 50 megabyte (minst!) så de slöar ner mejlsystemet ordentligt. På det viset måste man ju uppmärksamma meddelandet!
13. När pressen omsider ringer, var helt omöjligt att prata med, förklara åter att allt står i pressmeddelandet, var allmänt otrevlig och dryg för att visa hur viktig och upptagen du är.
14. Alternativt: Lär dig smöra för pressen, lisma och fjäska. Använd reporterns förnamn i varannan mening, för så gör ju Carl Bildt.
15. Läs och bli inspirerad av sådana här listor, istället för att anlita personer med sakkunskap.
Eller också kan du googla dig fram till sidor som den här:
http://www.skriva-pressmeddelande.se/
Skriv en kommentar »
Publicerad den 16 april 2012 klockan 16:49 av Clifford Johansen
Proaktiv. Det är ett fint ord med en enkel innebörd: Agera innan så behöver du inte reagera.
Av någon anledning tänker jag på det nu när vi drar igång en ny serie om Högskolan Kristianstad. Det är ett eget samhälle, med egna regler (disciplinnämnd) och egna bostäder (campus). Skillnaderna från den militärförläggning som förr fanns där och hette P6 kanske inte är så stora…? Jovars, visst är det milsvid skillnad på tvångsvärnpliktiga och frivilliga studenter.
Högskolan har också en omfattnade forsknings- och studieverksamhet. Men hur omfattande den är, det vet vi inte.
I flera år har jag påtalat att jag skulle vilja se någon form av resurskatalog online för högskolan, så att man lätt kan hitta aktuell forskning. Resultatlöst.
Deras hemsida är lika hopplöst efter när det gäller att förmedla vad de håller på med. En avdelning för kommunikation lyckas i snitt prestera ett pressmeddelande i månaden. Ok, man kan invända att vi journalister själva skall leta upp nyheter på högskolan och det håller jag med om. Men det underlättar att sprida information till allmänheten om skolan själv talar om vad den sysslar med och vad som är intressant.
Det har flera andra lärosäten insett, och skickar ut pressmeddelanden så fort det är något som kan vara av allmänintresse. Oftast är det så man når en stressad redaktion – ett pressmeddelande skickas ut som tipsar om vad som händer och innehåller namn på vilka som kan kontaktas och vet mer om ärendet.
Inför 8 mars, internationella kvinnodagen, försökte jag i god tid kontakta högskolan för att få någon lärds syn på varför kvinno- och manslöner skiljer sig så mycket åt. Trots att jag var ute i god tid (en vecka före), och kontaktade såväl info-avdelningen som en hel institiution, blev det noll svar tillbaka.
Inte konstigt att högskolan enligt en undersökning hamnade sist bland de lärosäten som omskrivs i media.
Som jämförelse kan nämnas att inför 8/3 skickade såväl Lunds som Göteborgs universitet ut mängder med pressreleaser och information om vilka kvinnliga forskare, vetenskapskvinnor och tekniska experter som gick att kontakta inför kvinnodagen.
Inte direkt rocket science, men gissa vilka högskolor som fick publicitet inför kvinnodagen? Och gissa vilken skola som inte omnämndes i media den veckan…
Det är det som är att vara proaktiv. Handla tidigt så slipper man behandla det som annars uppstår.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 14 februari 2012 klockan 13:00 av Clifford Johansen
Jag trodde aldrig att jag var typen som skulle ”riskera” att få en guldklocka. 25 år på samma ställe? Huuva!
Men idag firar jag 17 år som anställd på Kristianstadsbladet. En lite märklig känsla. Kom hit en februaridag för att jag skulle vara vikarie ett par månader. Efter ett långt tag fick jag fast anställning och sedan var det flytt från södra Skåne upp hit till nordöstra hörnan.
Det lustiga är att de 17 åren inte har känts så länge. Det kan bero på att det här jobbet är ständigt utvecklande, och att tidningen också är i ständig utveckling. Sedan beror det till stor del på alla trevliga arbetskamrater. En del är kvar, några har fallit ifrån, och ytterligare några har man mer eller mindre sett växa upp här under tiden.
Under åren har jag haft Curt Nyberg, Mats Lundman, Birgitta Mattisson och Sven-Ingvar Håkansson, Peter Melin, Håkan Bengtsson, Lasse Bernfalk och Jörgen Svensson som chefredaktörer, ansvariga utgivare och redaktionschefer. Var och en har satt sin prägel på tidningen, och Kristianstadsbladet har gått från att vara en fullformatstidning med stora mängder svartvitt till att bli ett modernt mediehus där tabloidtidningen i fyrfärg är en del, och flerkanalspublicering på webben också är en integrerad del.
Yrket har förändrats drastiskt. När jag 1989 inledde min journalistiska bana på månadstidningen Mc-Nytt var telefon och fax de modernaste redskapen, vissa lyxlirare hade mobiltelefon, och vi skrev fortfarande på våra gamla skrivmaskiner. Texter som kördes till ett sätteri där en annan person skrev in exakt samma text för att kunna köra ut det på vaxat papper från en fotosättare. Ut kom en lång textremsa som en grafiker monterade ihop på en sida, som var förritad och gissad av en redigerare. Till slut skickades sidan tilll ett repro för att plåtas av, skapa fyra filmer i olika färger, och köras till ett tryckeri.
Den digitala revolutionen har inte bara förenklat och förändrat arbetssätt, utan också gjort grafiker arbetslösa, skapat nya yrkesgrupper och ställer ett helt annat krav på journalistiken. Snabbare, mer social, mer direktkontakt med läsarna och mer alert.
Flerkanalspubliceringen innebär att man lärt sig webbfilma, och med bärbar dator och videokamera är arbetsplatsen egal. Man kan sitta var som helst (där det finns nät…) och lägga upp artiklar och filmer till webben.
Men trots alla tekniska finesser och apparater, trots alla kanaler som finns och trots alla mediehus som blivit digitala är jobbet i grund och botten detsamma:
Att roa och oroa. Leta efter sanningen. Och att berätta en god historia.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 19 januari 2012 klockan 16:55 av Clifford Johansen
Jag brukar hävda att våra förfäder på 1700-talet var osedvanligt kloka, när de instiftade offentlighetsprincipen.
För er som inte vet, är den att likna vid en av Sveriges konstitutioner, och en av de viktigaste grundpelarna i en demokrati.
Principen ger allmänheten, inte bara journalister, rätt att ta del av allmänna handlingar, få dem kopierade eller utskrivna.
Det är klart att den principen är en viktig förutsättning för vårt arbete med att granska offentligt anställda, förtroendevalda, deras maktutövande och övrig verksamhet inom offentlig sektor. I förlängningen är den en förutsättning för demokratin – tack vare att journalister och andra har en chans att granska, ifrågasätta och kritisera. Nålsögat och stickprovskontrollerna medför undermedvetet att många skärper sig och gör ett arbete som tål en granskning. För det finns ett stort allmänintresse i hur skattepengarna används.
Principen medför också att i princip alla handlingar som kommer in till, eller upprättas vid, en myndighet är offentliga. Det finns vissa undantag, som skydd för dem som söker vård eller socialhjälp, för speciellt utsatta, och för rikets säkerhet. Men mycket är offentligt, exempelvis alla platsansökningar som kommer in.
Kommunerna börjar allt mer tumma på delar av det som egentligen borde vara deras skyldighet att försvara i en demokrati. Allt fler politiker och högre tjänstemän vill mörka, hemligstämpla, lägga locket på, förtiga och se till att allmänheten förvägras insyn i viktiga beslut och processer. De underminerar lagen och offentlighetsprincipen och dess anda.
Ett exempel är nu utnämningen av Jan Pålsson till ny kommundirektör. Som så många andra kommuner har Kristianstad kommun i det här läget använt sig av en rekryteringsfirma, som har ”headhuntat” ett par kandidater som politiker och några av de högsta tjänstemännen i kommunen fått intervjua. Utan att papper skrivs, utan någon som helst dokumentation. ”För då blir det inget som är offentligt”, tycks kommunen tro och vill på det viset undvika insyn.
Jag har ingenting emot Jan Pålsson, och han är alldeles säkert en väldigt kompetent ledare och chef, att döma av hans tidigare erfarenheter. Men det är svårt att veta om han är det allra bästa valet, när kommunen mörkar vilka andra som varit aktuella för tjänsten.
Jag tog upp frågan häromdagen under presskonferensen med ansvariga kommunpolitiker och personaldirektör. Svaret på varför de urholkar lagen och undviker dess intentioner är ”då får vi inga kompetenta som söker”. Enligt kommunens ansvariga kommer ingen bra chef som har ett jobb i dagsläget att våga söka, om denne riskerar att namnet blir offentligt. För då kommer dennes nuvarande arbetsgivare att tycka ”så du söker dig bort? Dig kan vi inte lita på!”.
Därför har de dels ett förfarande där folk får söka, och det blir en lista med namn som blir offentlig. Dels ett förfarande med namn som vaskas fram av headhuntern. När de beslutat sig för vem, skyndar sig denne att slänga in ansökan dagen före eller samma dag som beslutet ska tas.
– Utgången ansökningstid? Sånt finns inte längre, hävdade personaldirektören.
Samma dag som kommunstyrelsen tog beslutet att anställa kommundirektören på det här sättet, antog de även en ny kommunikationspolicy för Kristianstads kommun. Där det bland annat står att ”kommunikation är ett stöd för vår politiskt styrda verksamhet att nå uppsatta mål och för att upprätthålla förtroendet mellan medborgare och folkvalda”. Det står också i policyn att de ska vara öppna: ”det vi förmedlar ska vara sant och korrekt. Vi säger som det är och döljer inte fakta”.
Ibland känns det som om vissa styrande kan stifta vilka lagar och anta vilka policies de vill. Så länge de inte följer vare sig lagen eller intentionerna, utan gör sitt bästa för att leta kryphål och undvika det som kan upplevas som besvärligt, får de kämpa hårdare för att få allmänhetens förtroende. Och för att få förtroende måste de först skapa förtroende. Som alla vet är förtroende något man förtjänar, inte får.
Om nu politiker envisas med att prata om ”politikerförakt” bör de kanske ifrågasätta vad de själva gör för att skapa förtroende.
1 Kommentar »
Publicerad den 20 december 2011 klockan 17:00 av Clifford Johansen
Nej, det handlar inte om att du lättare förlorar i Wordfeud när du sitter på bussen. Men ingen kan väl ha missat att Skånetrafiken lagt om busslinjerna och tiderna nu i december.
Skulle inte förvåna mig om de tappar massor av resenärer. För med deras system nu lönar det sig faktiskt att ta bilen istället för bussen till jobbet. Åtminstone från Åhus.
Hur det hänger ihop? Häng med, ska jag förklara.
En normal bilresa dörr till dörr med bil tar 20 minuter. Det blir 40 minuter per dag.
Med Skånetrafikens nya tider har flera bussar försvunnit på morgnarna. Och med tanke på deras förseningar kan man inte vara säker på att komma fram i tid (tro mig, jag har försökt) ens om man tar bussen en halvtimme före jobbet startar. Innebär att man måste ta den tidigare, den som går 47 minuter innan man börjar. Lägg till det cirka fem minuter (snällt räknat) för att ta sig till bussen. Tur och retur blir det 106 minuter per dag i restid.
På en enda dag tappar man således 66 minuter jämfört med att ta bilen.
Lägg nu inkomsten till detta. Snittlönen i Sverige 2010 var 28 400 i månaden, före skatt. Det blir ungefär 124,25 kronor i timmen efter skatt.
Hade du jobbat den här tiden istället för att sitta på bussen, hade du därmed tjänat in 2 732,4o kronor.
Nu kostar ju bilen en del att köra. Vi utgår från den statliga milersättningen, på 18,5 kronor milen. Det blir 74 kronor per dag. En månad (20 arbetsdagar) motsvara alltså 1 480 kronor. Plus parkering, som blir ytterligare 400 (20 dagar med en 20-kronorsbiljett på någon av de stora p-platserna i Kristianstad).
Det kan tyckas vara dyrt mot månadskortet på 580 kronor. Inte lika mycket dyrare om du köper enkelbiljetter, som kostar 30 spänn per resväg (1 200 kr/månad, 960 med jojokort med reskassa). Men då glömmer du att räkna med tiden du kunde jobba och tjäna pengar. Lägg på minst 580 kronor på dina 2 732,4, och du har förlorat 3312,4 kronor. Jämför det med bilkostnaden (1 880) och du förlorar alltså 1 432 kronor i månaden på att ta bussen.
Men det förutsätter förstås att du kan och får jobba motsvarande tid.
Annars får du väl sitta på bussen, precis som undertecknad, och försöka hitta på något annat att göra med all spilltid. Spela Wordfeud, exempelvis. Där heter jag Calijo. Utmana mig gärna!
Skriv en kommentar »
Publicerad den 1 december 2011 klockan 22:46 av Clifford Johansen
Vad är min skuld i Johan Ståhl-affären? Kan inte låta bli att vara självkritisk nu när det visat sig att ”Ståhlmannen” haft ett avtal värt 10 miljoner kronor, eller 37 månadslöner.
Varför? Jo, från 2010 till dess vi såldes till Gota Media i november satt jag själv med i Sydsvenskans styrelse, på fackligt mandat för Journalistförbundet.
Visserligen bara som suppleant, vilket känns skönt idag. Ifall styrelsen nu får krav på sig är jag juridiskt sett utan ansvar. Moraliskt är det en annan sak.
Tidigare har jag alltid kritiserat styrelseproffs för att de inte vetat vad de varit med om att besluta. Har själv känt mig som bror duktig och suttit och lusläst ekonomiska rapporter, försökt ställa kritiska frågor och velat ha mer insyn. På ett fackligt mandat sitter man delvis på två stolar. Dels ska jag enligt aktiebolagslagen alltid verka för bolagets bästa. Dels ska jag ta tillvara medlemmarnas intressen och motsvara det förtroende som har getts mig. Det är inte självklart att detta är oförenligt, naturligtvis är det bra för medlemmarna om det går bra för bolaget. Om företaget har problem ligger det i bådas intresse att de löses.
Förutom att vara med om att diskutera och fatta strategiska beslut och leka spåkärring för att se in i framtiden, om vilka trender som kommer, vad som väntar runt hörnet och försöka gissa var vi kan tjäna pengar härnäst, handlar det också om att vara obekväm och ställa besvärliga frågor. Hur djupt man går tål alltid att diskuteras. Men troligen har jag varit för naiv. Då ser jag mig ändå som en erfaren reporter, van vid att hantera utsvamlande pratkvarnar, corporate bullshit och managementfloskler. Även om vi inte spelat floskelbingo på styrelsemötena, har det varit svårt att tränga igenom ordflödet och svadan hos en direktör med kulsprutemun.
Jag vet att vi har talat om Ståhls villkor någon enstaka gång, då han själv påtalade att han inte hade någon bonus. Så lätt är det att bli duperad. Naturligtvis borde man ha krävt alla papper på bordet och gått igenom avtalet. Mitt försvar är att avtalet gjordes långt innan jag kom in i styrelsen, och att det var en sak mellan ägarna (Bonniers) och vd-n. Inte ens den andra ägarparten i Sydsvenskan på den tiden, Stiftelsen Kristianstadspress, verkar ha haft stor kunskap om avtalet. Åtminstone har de hållit sig ur debatten och deras ordförande, riksdagsmannen Christer Nylander, hänvisar till affärssekretess.
Däremot fanns det en klar och tydlig vd-instruktion. Den talar om till vilket belopp en vd själv får fatta beslut och investeringar. Den innehöll också sådana självklarheter som brukar finnas med, exempelvis att en person i ledningen eller styrelsen inte får göra affärer för företagets räkning med annat företag denne har intressen i.
På styrelsemöten ställs kontrollfrågor till vd som redovisar de senaste händelserna. Men det blir svårt att veta exakt allt som hänt i bolaget, särskilt om en vd mörkar för styrelsen. Enligt nya ordföranden Gunilla Herlitz är det precis vad som hänt i Ståhl-fallet.
Nye vd:n Lars Dahmén har hittat märkligheter och de två har kopplat in juridisk expertis som gått igenom händelserna. Nu följer jag händelserna på håll – och exakt vad som hänt lär bli svårt att utreda. Förhoppningsvis kan någon av mina duktiga kollegor på Sydsvenskan följa upp det. En hedervärd handling i det här sammanhanget är att Sydis chefredaktör Daniel Sandström avsagt sig ledningen för just bevakningen om Ståhlaffären.
Mindre hedervärt är alla mediechefer som hukar, vägrar svara på journalisternas frågor och säger ”inga kommentarer”. Medierna lever på att granska, bevaka och ställa obekväma frågor. Vi kräver svar av andra. Då är det också viktigt att våra chefer föregår med gott exempel och själva ställer upp och svarar.
Och jag har lärt mig hur lätt det är att sitta med i en styrelse och inte ha fullständig koll på verksamheten.
1 Kommentar »
Publicerad den 22 november 2011 klockan 18:52 av Clifford Johansen
Visst kan man ta goda idéer? En fördel är att i Sverige saknar idéer upphovsrätt, om de inte är patentskyddade och ingår i någon uppfinning.
I journalistvärlden har vi alltid stulit friskt av varandra – idéer, inte texter eller bilder (även om det också hänt). Kanske det som är ett av våra bekymmer för att nå lönsamhet – alla har sneglat på varandra och få har vågat gå helt egna vägar.
Nu har vi lanserat en egen app för Kb, som bara några veckor efter lanseringen laddats ner över 7000 gånger från Android Market och Itunes. Den kommer troligen också att delvis kopieras på andra lokaltidningar. Baserar detta på att kollegor från andra tidningar är imponerade över det arbete som gjorts här och affärsmodellen, där användarna inte betalar men ändå har nytta av appen. Modellen kan stjälas, även om vi smått hoppas på att vi kan skicka runt projektledaren Håkan Ringström som konsult och berätta för andra företag hur de kan göra och undvika några misstag.
Appen har utvecklats med gemensam input från marknadsavdelning och redaktion, och utvecklaren Mobile Loyalty har varit noga med att ta till sig våra idéer. Så självklart finns det numer även ett kontaktfält, där läsarna kan tipsa oss via MMS, SMS, mejl och vanlig telefoni för att tala om vad som händer.
Just läsarmedverkan är det viktigaste för en lokaltidning. Vi kan inte vara överallt, men ni läsare ser, hör och märker vad som är på gång. Får vi inte information av er, kan vi inte göra ett bra jobb.
Det gör att jag också sneglat på Metros ide. De har lanserat Scoopshot, för att låta läsarna medverka med bilder och även kunna sälja dessa till tidningen. Hur affärsmodellen ska fungera kan man diskutera, men visst vore det kul om man kan få våra läsare att vara mer aktiva med att förmedla nyheter till tidningen. Och i förlängningen kan vi kanske använda platstjänsterna i mobilen, för att skicka ut förfrågan till just dem som befinner sig i ett visst område där det hänt något.
Goda idéer kan stjälas och utvecklas. Så nu får vi se om vi kan gå vidare med den här.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 6 oktober 2011 klockan 11:27 av Clifford Johansen
Iphone. Ipad. Ipod. Imac. Emac. Macbooks som färgade dasslock och powerbooks som gav företagsledare, designers och andra kreatörer en bärbar arbetsmiljö. Nu är mannen bakom dessa innovationer och bakom ett av världens största företag borta.
Nätet översvämmas av hyllningar till Steve Jobs, och den som vågar sig in på twitterflödet #stevejobs har märkt hur det bara rasslar till av en aldrig sinande ström av inlägg. Folk från alla länder verkar vilja hylla Apples skapare och den som såg till att macen gjorde comeback och blev en dator att räkna med.
Som maciot så har jag själv använt flera av produkterna länge, skaffade min första macintosh 1994, och jag har alltid känt mig hemma i just den miljön. Jag blev också oerhört imponerad över Jobs förmåga att kreera prylar som omedelbart skapade en måste-ha-känsla. Han följde inga marknadsplaner eller konsumentundersökningar som tog reda på vad som kunde förbättras. Han upptäckte behovet innan folk ens visste att det fanns.
Journalistiken har också påverkats i hög grad av Jobs. Många skriver sina texter, redigerar sidorna, behandlar bilder och filmer på en mac. Bärbara datorer har skapat mojos – moving journalists – som är ute mer på fältet och rapporterar direkt därifrån.
Enkla program, en hel del från Apple, gör att även tekniska analfabeter lätt kan hantera en dator och bidra till produktionen. Och med en iphone i fickan finns det snart en app för alla tillfällen – till och med för att kunna veta vad man ska diskutera med dejten på en restaurang.
Tidningsvärlden hade inte sett ut som den gör idag utan Steve Jobs och Apple. Även om nu inte Ipad är räddningen för dagstidningarnas lönsamhet, har de flesta mediehus diskuterat hur de ska kunna skapa appar och produkter för just denna läsplatta. Flera har lyckats och kommit långt på vägen.
Men trots alla hyllningar som nu strömmar in, gäller det att komma ihåg att ett företag inte bara består av en person. Även om Jobs satte sin tydliga prägel, finns det flera andra som medverkat till framgångarna och utvecklat produkterna.
Det har heller inte talats så mycket om Jobs ledarstil. Den stred mot ganska mycket av det som moderna human-resource-förespråkare talar om, och det goda ledarskapet var långt borta. Frågan är om det är därför, eller trots det, som Apple blivit ett av de mest lönsamma företagen?
Fast jag ångrar fortfarande att jag i början av 2000-talet lyssnade på en bankanställds råd om att inte köpa Apple-aktier utan istället investera i fonder. Motivet var att ”det är så svårt att köpa aktier utomlands” och att fonder är säkrare.
Fonderna har sedan dess stått still. Apple-aktien stod då i några tiotals dollar (när Jobs kom tillbaka 1997 stod den i 5 dollar). 2006 uppmanade en amerikansk ekonomijournalist till att köpa aktien för att den var ”århundradets köp”. Den stod då i 90 dollar. Häromdagen stod den i 378,25 dollar. Allt är inte en mans förtjänst, men det är klart att det nu finns en oro på börsen över vad som kommer att hända med Apple framöver.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 29 september 2011 klockan 14:44 av Clifford Johansen
Allt fler företag upptäcker att ”kommunikation” är en viktig del i såväl marknadsföring som ledningsverktyg. Därför är det inte konstigt att just kommunikationsplaner blivit något annat än hyllvärmare. Men det gäller att använda planerna rätt också.
En riktig plan tar naturligtvis avstamp i företagets verksamhet samtidigt som den försöker att vara säsongsanpassad. Det gör att kommunikationsavdelningen vet vid ungefär vilka tidpunkter de ska kommunicera ut vad.
Men det gäller samtidigt att höja blicken och inte bara följa kalendern i sin smartphone eller outlook eller vad man nu planerar efter. Annars kan kommunikationen lätt uppfattas som befängd.
Som när Statoil nu i landsomfattande pressmeddelanden talar sig varma för vinterdäcken. Visst, enligt kalendern får man börja använda dubbdäck den förste oktober. Visst, i norra delen av landet har det varit kallt.
Men hade de ansvariga lyft ögonen ur almanackan och noterat rekordvärmen i södra landsänden hade de insett att det känns lite malplacerat att tala om vinterdäck just nu i Skåne.
Det går att invända mot resonemanget. Som att pressmeddelanden går ut över hela landet och att det kan finnas lokala avvikelser. Visst, men samtidigt har de ansträngt sig för att göra en ”lokal vinkel”. Nämligen kollat hur många bilar som finns i kommunen och gjort en schablonberäkning på vad folk kan spara om de kör med rätt lufttryck. I och för sig inte helt fel, men lufttrycket ska kollas betydligt oftare än när man byter däck för säsongen. Då spar man både bensin, miljö och däck.
Skriv en kommentar »
Publicerad den 5 september 2011 klockan 17:02 av Clifford Johansen
Visst ska man kunna lita på bilder i tidningen?
Frågan får nytt bränsle efter helgens avslöjande att naturfotografen Terje Hellesö manipulerat bilder av lodjur och mårdhundar. Den prisbelönta fotografen har helt enkelt snott bilder av lodjur på nätet, frilagt dessa, spegelvänt och klippt och klistrat in motiven i sina bilder. Fejkade naturbilder, som han påstod var sina egna.
Bluffen avslöjades till att börja med genom att Terje påstod att han plåtat en mårdhund i Mullsjö, en ort som var helt okänd för mårdhund sen tidigare. När en erfaren jägare tittade in på hans blogg upptäcktes även att lodjur som påstod vara plåtade under sommaren hade vinterpäls. Dessutom hade fotografen haft ”turen” att komma nära fem-sex skygga lodjuret på kort tid. Jägaren som jobbar med lodjursinventering har på 52 år sett lodjur två-tre gånger.
En livlig debatt uppstod också på sajten Flashback, där för och emot Terjes bilder diskuterades. Eftersom flera av Flashbacks användare verkar leva framför datorn tog det heller inte lång tid förrän några duktiga bildjägare hade hittat originalbilderna av lo och mårdhund – på helt andra sidor på nätet. Bilder som naturfotografen sedan kopierat och lagt in i sina egna bilder.
En utförlig bakgrundsbeskrivning, och länkar till fusket, finns här.
Åter till ursprungsfrågan. Hur mycket kan du lita på bilder i tidningen, nu när du vet hur lätt det är att manipulera foton?
Svaret är: Väldigt mycket. Liksom andra tidningar som följer det pressetiska systemet förbinder vi oss att inte manipulera bilder eller göra bildcollage, utan att tydligt ange det.
Eller som vår bildchef Tommy Svensson förklarar det:
– Hur mycket man får förändra en pressbild? I princip noll. En enkel regel är att säga: Allt du lätt kan göra i ett traditionellt mörkrumsarbete, det får du lov att göra.
För er som inte var med innan den digitala eran, innebär det att man kan skugga, efterbelysa, höja kontrast och skärpa, justera ljus och eventuell färgtemperatur. Men man får inte förvanska bilden, på så vis att den får helt annat färginnehåll än vid fototillfället, och man får inte lägga till eller dra ifrån vare sig objekt eller annat. Har prinsessan Madeleine en stor finne på näsan, så ska bilden också visa det.
Avslöjandet av Terje har nu gjorts av i huvudsak Flashbacks medlemmar. Det gör att jag hoppas sajten nomineras till Grävande journalisters pris Guldspaden. Hade en journalist på någon tidning eller annat forum avslöjat en högt uppburen representant för ett skrå med att fuska på liknande sätt hade spaden varit inom räckhåll. Då är det inte mer än rätt att den blir det för Flashback också.
1 Kommentar »
